Helsinki GSE: Skäl att övergå till stöd som kräver motprestation
Förra våren var den viktigaste ekonomiska motiveringen för direkta företagsstöd (se tidigare artikel på finska ”Yritystuet työkaluna koronakriisissä Opens in new window ”) att man med hjälp av dem försöker undvika att livsdugliga företag går i konkurs till följd av att företagen får problem med betalningssvårigheter och brist på likvida medel. Det är motiverat att undvika sådana s.k. likviditetskonkurser, eftersom de är förknippade med skadliga externa effekter, med andra ord skador, som sprider sig från ett visst företags konkurs till andra delar av samhället och leder till att de totala skadorna som orsakas av konkursen överstiger (de ekonomiska) förlusterna för ägarna till det företag som gått i konkurs.
Redan på våren framfördes farhågor om att olika stödformer delvis överlappar varandra. I rapporten om företagsstöd av GSE:s lägesrum och även på annat håll konstaterades att företagen bland de olika stödformerna i möjligaste mån väljer ut de stöd som är förmånligast för dem själva. Med detta i åtanke är det inte förvånande att efterfrågan på Finnveras coronastöd som kräver motprestation har förblivit blygsammare än förväntat. En möjlig orsak är att det i motsats till de coronastöd som inte kräver motprestation, dvs. Business Finlands stöd, NTM-centralernas stöd, restaurangstöden eller kostnadsstödet, hör en kostnad (borgensprovision) till Finnveras lånegarantier och en självriskandel till borgen, som företagen och företagsägarna själva får stå för.
Direkta stöd är baserade på urval
Företagsstöden kan delas in i två kategorier: direkta stöd, där det allmänna ger ett företag stöd utan krav på motprestation och indirekta stöd som kräver motprestation, där stödet sänker, men inte avlägsnar, kostnaden för extern finansiering.
De coronastöd som Business Finland och NTM-centralerna beviljar är exempel på stöd utan motprestation, som grundar sig på behovsprövade beslut, dvs. urval. Med andra ord väljer stödgivaren utifrån vissa kriterier och sin egen kompetens ut de företag som det enligt denne lönar sig att bevilja stöd till. Om ett företag i övrigt anser sig uppfylla kriterierna för beviljande av stöd, är den enda orsaken till att företaget inte ansöker om sådana stöd att det kan finnas en eventuell kostnad förknippad med ansökan. Svagheten med urval är att för att det ska lyckas måste den som beviljar stödet ha tillräcklig kompetens och tillräckliga kunskaper för att fatta stödbeslut som gagnar samhället. Att fatta sådana beslut är en utmaning även under stabila förhållanden, för att inte tala om coronakrisen.
Kostnadsstödet är ett exempel på stöd för vilket kriterierna för beviljande bestäms på förhand och binds till egenskaper som kan observeras hos företagen (bokslutsuppgifter) och där prövning inte längre används i samband med beslutet om beviljande av stöd. Beslutet är en mekanisk process, förutsatt att företaget uppfyller villkoren och ansöker om stöd.
Det finns också en risk med att fortsätta att använda kostnadsstödinstrumentet och det är att en del av företagen lär sig att förlita sig på att de får stöd utan krav på motprestation också i framtiden. Denna förväntan föder fel typ av incitament att utveckla och anpassa företagets verksamhet.
Det finns skäl att tro att varje företag själv har den bästa insikten om sina framtidsutsikter och sin livsduglighet. Därför kvalificerar sig i regel endast de företag som bedömer sina egna framtidsutsikter tillräckligt positivt för att söka stöd som kräver motprestation. Privata aktörer som beviljar extern finansiering, såsom finansinstitut och kapitalinvesterare, har också ett starkt ekonomiskt incitament att utreda företagets livsduglighet och betalningsförmåga när de fattar finansieringsbeslut. Stöd som är baserade på själv-selektion försöker utnyttja de här utgångspunkterna. Bland de finländska coronastöden är Finnveras borgen och Finlands Industriinvesterings investeringar på villkor för eget kapital sådana stöd som kräver motprestation och som är baserade på kvalificering. Finnvera beviljar en partiell säkerhet för sådana lån som beviljas av finansinstitut utifrån en bedömning av kreditvärdigheten och Finlands Industriinvestering investerar vanligen tillsammans med investerare från den privata sektorn.
Framtidsutsikterna är visserligen ännu inte lysande, men de är betydligt mindre diffusa än för ett tag sedan. I stället för de nya kostnadsstödinstrumenten eller stöden utan krav på motprestation som grundar sig på urval, borde regeringen fundera på att skifta fokus till stöd som kräver motprestation och som är baserade på kvalificering. Så borde man agera åtminstone i de situationer där det inte förekommer stora externa effekter eller där statsmakten inte direkt begränsar näringsfriheten.
Detta PM är skrivet av Ari Hyytinen, Niku Määttänen, Tuomas Takalo (Finlands Bank) och
Otto Toivanen.